Nu är vi på väg tillbaka från fotbollsskolan…
Jag delade ut diplom till 120 barn och pratade om min karriär och vikten av att vara en bra kompis.
Nu ska vi äta snabbt, sen är det träning för Lance och efter det så ska vi flytta möbler:)
Får sova 2017:)
Fick en fin bild på min Twitter idag!
Jag och Zlatan efter en fisketur.
Ja, jag vet att jag ser ut som ”hej kom å hjälp mig” men jag brydde mig inte om vad fiskarna tyckte om min klädstil då.
Det gör jag inte nu heller:)
Ses snart!
Kram
God morgon!
Jag och killarna vaknade vid 9.
Jag känner mig märkligt nog riktigt pigg!
Hur mår ni idag?
Med tanke på att jag var ute i solen hela dagen, coachade, visade hur man skulle kasta sig som målvakt och sköt massa bollar så är jag oförskämt fräsch:)
Gubben kan än:)
Snart är min nya layout klar till bloggen.
Det är jag som inte hunnit ta fram bilder ännu.
Har som sagt ett hyfsat tempo för stunden…
Nu ska jag skriva mitt körschema för ikväll.
Jag är moderator likväl som fotbollsprofil så blir till att vara på scen länge…
Del 2 är det många som frågat efter.
Del 2 i ämnet ”att vara förälder till idrottande barn”
Så jag fortsätter här:
När jag lämnar mitt barn till den idrotten han eller hon utövar så överlämnar jag det idrottsliga totalt till mitt barns tränare!
Vad jag menar med det är att träningen, klubbens regler och all planering sköts av ledarna.
Tänk er då att barnen sitter och har ett snack med sin tränare där han förklarar hur dom ska träna och spela…
Vi föräldrar varken hör eller ser vad som sägs eller ritas upp.
Tänk till nu:
Vi har ingen aning om hur ledarna vill att barnen ska agera!
Förstår ni hur fel det blir om vi då skriker ut tips och synpunkter från andra sidan?
Vi kanske säger totalt tvärtemot det tränaren vill se?
Och framför allt det tränaren vill att våra barn ska bli bättre på!
Vi ska bara ropa bra kämpat och heja heja!
I vår iver att hjälpa så löper vi risken att stjälpa…
Våra barn kan bli förvirrade, ledsna eller till och med ställas inför valet: tränarens eller förälderns ord.
Vårt barn kanske skäms för att mamma eller pappa gapar!
Jag ska erkänna att det slinker ut tips ur min mun också!
Och jag blir så förbannad på mig själv när så händer!
Jag lyfter upp handen direkt och säger förlåt och tejpar igen käften!
Så det här är inte jag som sitter och säger till er vad ni ska göra…
Jag berättar från egen erfarenhet och det jag sett och upplevt genom åren…
Det är inte konstigt att man blir involverad i en match som åskådare eller förälder!
Konstigt vore väl annars?
Jag tror på att om vi tänker på att inte skrika ut tips så är vi bättre förberedda.
Och det viktigaste, att våra barn får spela/leka avslappnat och utan krav.
Att skrika negativt om motståndaren vid en tackling eller dylikt är också fel!
Min son/dotter blir tacklad och ramlar.
Hur reagerar jag?
Jag får inte skrika något åt motståndarbarnet!
Det är dennes tränares ansvar!
Hur får vi då det andra barnet att må?
Det är inte enkelt det här…
Men vi som vuxna kan bli mycket bättre genom att ta vårt ansvar och vara mer laid back.
Återigen:
Jag kan stå och koka ibland under match, men det får jag hålla inne!
Vi får aldrig glömma att det är barn och dom måste få ha sina föräldrar som just det.
Föräldrar…
Del 3 kommer jag prata om valet av idrott och hur vi föräldrar borde tänka.
Enligt mig alltså…
Hm!
Går inte att ladda upp bilder för stunden!
Får kolla upp det…
Nu kör jag på så ses vi senare!
Stor kram och glöm inte att ni bestämmer!
God morgon!
Jag och killarna somnade typ innan vi lagt oss igår.
Ja, dem somnade i bilen så jag fick bära upp dem:)
Haha! Att flytta med barn i närheten kan vara ett litet test av ens psyke:)
Alla saker jag packade eller kastade skulle tas upp och leka med…
Jag började asgarva efter ett tag:)
Tristan skulle kolla allt! Så lite dubbeljobb blev det men WHO cares?
Vi hade väldigt kul och framför allt gjorde vi det ihop!
Tristan:
– pappa, vad mysigt det är i den här bilen, kan vi inte köpa en sådan här?
Haha, det var lastbilen från Statoil!
Lance (som går med en fotboll i handen hela hela hela tiden) ville gärna lira streetfootball i garaget.
– Pappa, det är sista gången vi kan skjuta på garagedörren!
-Ja, vi gör inte det idag i och med att den är tvättad.
– Då kör jag i garaget!
Så blev det av ljudet att döma:-)
Jag hittade en flaska champagne bland mina grejor…
Ser ni vad det står?
Jag kunde jag också:)
Idag tar jag nästa steg i min resa tillbaka!
Jag ska hålla i två träningspass för ett fotbollslag födda -00
Det ska bli magiskt!
Tänk er: jag kommer stå därute på plan igen och få känna energin!
Det är Ängby som jag ska träna.
Dem är på ett fotbollsläger så jag håller i den här dagen.
Under lunch ska jag berätta för dem om vägen till framgång, men även vikten av att dem ska ha kul…
Lite anekdoter och hur det funkar i proffslivet får dem också lyssna på:)
Det är större än ni kan ana att fotbollen förlåtit mig!
Jag har med mig Lance och Tristan så dem får vara mina ”hjälpredor”.
Ja, dem är väldigt glada för det:)
Jag ser på dem hur glada dem är när pappa är tillbaka i fotbollen!
Det blir en kanondag på alla sätt!
Efter fotbollen så har killarna sina träningar med deras lag, så då åker vi dit.
Imorgon är det jobb igen!
Då är det Sverige – Brasilien och jag ska precis som förra veckan ”prata upp” matchen och få igång gruppen!
Fokus på idag först!
Jag vill tacka er för att ni vill följa mig här och för att ni så hjärtligt engagerar er i mig och mitt liv!
Jag kunde aldrig ana kraften i att ha läsare som hör av sig och även delar med sig!
För det gör ni och det värmer…
Nu önskar jag er en underbar dag!
Kämpa och kom ihåg:
Det är ni själva som ansvarar för er lycka och framgång!
Stor kram
”FotbollsMange” 🙂
Ps. Jag hittade ett skåp jag trodde jag tömt! Slipsar och galgar!:-)
God morgon!
Är ni bakis?
Då hade ni säkert en rolig kväll igår:)
Själv har jag varit uppe sedan kl 07:00.
Ligger i bäddsoffan och skriver till er nu..
Mina små killar sover gott, Lance på min mage och Tristan på min axel:)
Vilken kraft och kärlek man känner när man tittar på sina sovande barn!
På tal om just den där villkorslösa kärleken till de små liven!
Jag kommer nu påbörja min lilla miniserie i ämnet:
”Förälder till idrottande barn”
Jag hade tänkt att skriva en krönika när det blev uppmärksammat i media om att man gallrar bort barn i 6-års ålder.
Nu har jag mitt egna forum och då skriver jag här istället:)
Del 1 kommer nu, sen fortsätter jag med ”tvåan” om några dagar…
”Jag heter Pelle och är sex år gammal.
Jag spelar fotboll med mina kompisar några gånger i veckan.
Det tycker jag är det roligaste som finns!
Mamma eller pappa följer nästan alltid med mig och tittar när jag spelar.
Fast förra veckan hände något som gjorde mig jätteledsen!
Jag fick skäll av pappa för att jag inte sprang högre upp på planen när mitt lag hade bollen.
Min tränare sa ju att jag skulle stanna vid mittlinjen, så jag gjorde rätt men pappa tyckte inte det.
Jag är ledsen att jag inte kunde göra som pappa ville.
Fotbollen är inte lika kul längre tycker jag eftersom det är jobbigt när pappa skriker och säger sådant som min tränare inte gör.
Och idag hände något som gjorde mig ännu ledsnare.
Tränaren berättade att jag skulle få börja i ett annat lag som jag inte känner någon i…
Men, jag vill ju spela och ha kul med Kalle, Rikard, Niklas och alla andra som jag känner och tycker om.
Vi åker ju pulka och åker skridskor ihop, varför får vi inte spela fotboll tillsammans då?
Jag fick höra av min pappa att jag inte är bra nog.
Pappa är sur och besviken och jag känner att det är mitt fel.
Jag mår dåligt
Jag vill inte känna mig dålig och taskig mot pappa…
Har ni tänkt på att ” Pelle ” finns och säkert finns närmre oss än vad vi tror?
Hur något som man älskar så snabbt kan vända till att bli något man föraktar?
På snudd hatar…
Och att idrotten blir en sak man inte vill eller ännu värre inte vågar ta kontakt med igen?
Vi hjälper självklart barnen genom att de får testa på idrott, men varför stressa och pressa dem så att det i de flesta fall då blir en börda?
Efter att ha läst och hört om att fotbollsklubbar gallrar bort barn i sex års ålder så tycker jag att det är dags att vi tar diskussionen till det ämne som verkar ha glömts bort!
Att vara förälder.
” Att vara förälder ” i detta sammanhang innebär ju inget annat än att vi ska vara deras trygghet och support.
Den där tryggheten man kände själv när man hoppade upp i mamma eller pappas famn efter träning eller match.
Den där värmen som får oss att känna ” att jag är älskad och bra oavsett min prestation ”
Att få höra ” vad fin du är, istället för att få veta vad man borde gjort bättre”
Om vi som föräldrar sätter våra barn i en klubb som elitsatsar och tillika gallrar bort spelare i så tidig ålder så utsätter vi våra barn för en risk vi nog inte inser existerar!
Vi kan förstöra deras självförtroende och självkänsla totalt! Dessutom riskerar vi att ta död på den glädje som barnen känner för att idrotta.
Att få dem att må och känna sig värdelösa för lång framtid!
Varför beter vi oss då så här?
För att jag som förälder inte lyckades själv inom idrotten och nu ska försöka uppleva det genom mitt barn?
För att kunna skryta inför mina vänner på jobbet?
För att jag tycker att jag vet bäst?
För att jag brinner för just den här sporten?
Vad hade vi gjort om det var en idrott vi absolut inte är intresserade av?
Låtit barnet åka själv dit?
Varit helt likgiltiga inför våran son/dotters resultat Därför att ”jag” inte gillar den sporten?
Jag får så ont i hjärtat när jag ser de små liven bli av med all den inre frid som de behöver, all lekfullhet som små barn ska ha och allt stöd som de förtjänar att få från sina föräldrar…
Varför kan vi inte bara låta våra barn få vara just barn? (och varför kan inte idrotten få vara på barnens villkor när de är så unga?
Jag har själv två killar som spelar fotboll , men säger mina barn att de är trötta eller inte vill träna så är det ok!
Det är inte så ofta det händer dock.
Och det beror på att de älskar att spela fotboll och har ett brinnande intresse.
Jag vägrar förstöra det genom att pressa, coacha eller säga hur de borde ha gjort!
Jag är långt ifrån perfekt som människa, det vet jag om någon…
Men, jag försöker att vara den bästa pappan jag kan.
Och det är där vi måste börja enligt mig.
Med att vara föräldrar till våra barn!
Och för mig handlar det om att se till att deras fritidsintressen får förbli roliga och stimulerande.
Att bli proffs hinner de med tids nog…
Om de själva vill…
Jag pratar om att vi föräldrar inte ska coacha barnen och om elitsatsning vid väldigt tidig ålder.
Nästa gång blir det mer om att vi måste acceptera att vi är föräldrar och inte tränare.
Nu ska jag sortera kläder och förbereda frukost!
Ses om ett par timmar mina vänner:)
17.000 visningar igår.
Tack för det!
Hälsa Fröken Treo ni som hälsar på henne:)
Kraaaaam
Magnus Hedman 