Förbannade sjukdom!!

Jag sitter i bilen med tårar i ögonen…
Ja, jag gråter framför mina barn.
Jag och Lance har precis varit hos mamma som är sjuk i Alzheimer sedan tio år tillbaka:(
Det gör så ont att se henne bli smalare, inte kunna prata, hur liten min mamma är…
Hur glad jag blir när hon fortfarande känner igen oss och ler när vi kommer och pratar med henne.
Lance är fantastisk med farmor, han pratar och leker med henne.
Han klappar mig på kinden och säger att han älskar mig…
Han ser att det gör ont i mig…

Att se sin förälder bli barn är fruktansvärt!
Jag är överlycklig för att du är min mamma!
Det kan inget förändra!

Nu måste jag andas…

Kram

20120807-182157.jpg

43 thoughts on “Förbannade sjukdom!!

  1. magnus, förstår precis. Min mam,amfic diagnosen 2005 året efter jag fick bröstcancer. Det ÄR en skitsjukdom som är så hemsk, tror inte man förstår förrän man själv har en anhörig som drabbats. Det är hemskt att se sin mamma förändras så. Min mamma var 67 hon blev sjuk. Ta hand om dig! Kram

  2. Usch stackars dig / er .Så skönt ändå att hon känner igen er.Skickar massor med styrkekramar till er alla.Kram från Alexandra.

  3. Det gör mig ondt at läse med din mor… ville önske at der ikke fandtes sygdomme i vor verden.

    Jeg blev alvorligt syg af cancer, da mine börn var 1,3 og 13 år og har grädt mange tårer foran dem. Men det var mine börn (og min mand) der gjorde mig stärk, de törrede mine tårer, krammede om mig og tröstede mig, når jeg var ved at give op! Det gjorde os stärk som familie!

    Sender dig og dine drenge masser af styrkekram

  4. Ja det är en jobbig situation för oss anhöriga. Att sakta men säkert förlora den dom var. Att gå igenom alla faser i sorgearbetet och försöka acceptera. Jag jobbar med det i vanliga fall fast det går inte att jämföra med att vara en nära anhörig. Jag har just varit uppe i Härjedalen hos mina föräldrar. Där mamma bor på hem sen två år tillbaka. Hon vet inte vem jag är och nu denna gången fick jag t.o.m ”mata” henne. Det var så jobbigt att åka därifrån så jag tror jag grät i 70 mil. ÅÅÅ vad jag skulle vilja finnas närmare !…. Kram o ta hand om dig o dina barn. Det gör jag fast mina småttingar har hunnit bli 17 o 20. Men de blir visst aldrig stora för jag hade sagt jag skulle flytta ”hem” då.
    ps/ har just börja läsa din bok….. mvh B

  5. Köpte din bok som E-bok idag och har sträckläst den! Ville gå in på din sida för att tala om vilket mod jag tycker du har och att jag är glad för din, dina barn och dina näras skull att du lyft blicken! och möts av detta inlägg! ❤ So what, att du gråter inför dina barn? att du visar att du kan känna och att det är äkta!!?? då kommer de också att känna att leendet och värmen som de kommer få när du kramar dem gonatt ikväll är lika äkta! Energi, kärlek och mod i mängder från mig!

  6. I mina ögon är det enbart en styrka att kunna gråta inför sina barn, att kunna och våga visa (och dela) såväl glädje som sorg. Jag läste om din mamma i din bok, du skrev något avsnitt om det där, och tänkte frågat lite mer om det här… men valde att avstå. Ville inte bli för personlig. Konstig tanke av mig, med tanke på allt du skrivit om i boken. Nåväl, jag hoppas (och vet) att ni alla gör det bästa av situationen. Sjukdomar är tyvärr en del av livet, bra att du visar dina barn även den sidan. Jag har själv förlorat nära och kära, bl.a. till cancern.

    Håll ditt huvud högt, Magnus!

  7. Tja Mange,har ju vart i samma situation,morsan gick ju bort i cancer för 2 år sen…var stark broschan…är det nåt hör av dej,finns för dej om du vill….one love

  8. Hej!Gråter lite när jag läser detta inlägg.Tror inte folk förstår hur tufft och jobbigt det är som närstående/vän när någon man älskar eller håller av drabbas av en hemsk sjukdom.Har en nära vän som förlorade sin son i cancer början av sommaren efter 1 1/2 årskamp.Kan bara finns där när hon behöver mig eller min famn.Tack för att du delar med dig av din vardag till oss!!Lotta

  9. Hej Magnus!

    Halkade in på din blogg och började läsa. När jag kom till detta inlägget började mina tårar rinna. Har också en mamma med alzheimer, och det är verkligen en fruktansvärd sjukdom. Såg i kommentarerna att din mamma var ung när hon fick det, det var min mamma också, 57 år. Jag är 27 år, och min mamma har varit sjuk i 6 år. Det är verkligen en konstig känsla att bli mamma åt sin egen mamma. Tidigare stängde jag in alla känslor, men tillslut så rinner det ju alltid över. Man måste väl tillåta sig att vara ledsen, arg och sörja i bland, även om det är svårt. Har fått jättemycket stöd från en grupp på Facebook, ”Ung anhörig i demensens skugga”, det finns olika grupper beroende på vilken ålder man är som anhörig. Bara ett litet tips om det kanske kan vara nåt? Min högsta önskan är såklart att mamma ska bli frisk, men på nåt sätt har också lärt mig att försöka ”gilla läget”. Det är skitsvårt och tufft, men jag ser även hur mycket starkare detta gjort mig som person och vad mycket man lär sig om sig själv genom att gå igenom såna här saker. Jag försöker även att minnas henne som hon var, det bär jag med mig i hjärtat. Och att kärleken man känner till sin förälder aldrig försvinner trots sjukdomen. Ta hand om dig! (Detta blev visst en roman, sorry haha!).

    • Hej Hanna!

      Tack för att du skrev romanen…
      Vi vet båda känslan av att bli förälder till vår förälder och det är väldigt jobbigt.
      Så länge vi gör det vårt hjärta säger så tror jag mamma känner det.

      All kraft till dig!

      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s