Del 1 att vara förälder till idrottande barn!

God morgon!

Är ni bakis?
Då hade ni säkert en rolig kväll igår:)
Själv har jag varit uppe sedan kl 07:00.
Ligger i bäddsoffan och skriver till er nu..
Mina små killar sover gott, Lance på min mage och Tristan på min axel:)
Vilken kraft och kärlek man känner när man tittar på sina sovande barn!

På tal om just den där villkorslösa kärleken till de små liven!
Jag kommer nu påbörja min lilla miniserie i ämnet:
”Förälder till idrottande barn”
Jag hade tänkt att skriva en krönika när det blev uppmärksammat i media om att man gallrar bort barn i 6-års ålder.
Nu har jag mitt egna forum och då skriver jag här istället:)

Del 1 kommer nu, sen fortsätter jag med ”tvåan” om några dagar…

”Jag heter Pelle och är sex år gammal.
Jag spelar fotboll med mina kompisar några gånger i veckan.
Det tycker jag är det roligaste som finns!
Mamma eller pappa följer nästan alltid med mig och tittar när jag spelar.

Fast förra veckan hände något som gjorde mig jätteledsen!
Jag fick skäll av pappa för att jag inte sprang högre upp på planen när mitt lag hade bollen.
Min tränare sa ju att jag skulle stanna vid mittlinjen, så jag gjorde rätt men pappa tyckte inte det.
Jag är ledsen att jag inte kunde göra som pappa ville.
Fotbollen är inte lika kul längre tycker jag eftersom det är jobbigt när pappa skriker och säger sådant som min tränare inte gör.

Och idag hände något som gjorde mig ännu ledsnare.
Tränaren berättade att jag skulle få börja i ett annat lag som jag inte känner någon i…
Men, jag vill ju spela och ha kul med Kalle, Rikard, Niklas och alla andra som jag känner och tycker om.
Vi åker ju pulka och åker skridskor ihop, varför får vi inte spela fotboll tillsammans då?
Jag fick höra av min pappa att jag inte är bra nog.
Pappa är sur och besviken och jag känner att det är mitt fel.
Jag mår dåligt
Jag vill inte känna mig dålig och taskig mot pappa…

Har ni tänkt på att ” Pelle ” finns och säkert finns närmre oss än vad vi tror?
Hur något som man älskar så snabbt kan vända till att bli något man föraktar?
På snudd hatar…
Och att idrotten blir en sak man inte vill eller ännu värre inte vågar ta kontakt med igen?
Vi hjälper självklart barnen genom att de får testa på idrott, men varför stressa och pressa dem så att det i de flesta fall då blir en börda?

Efter att ha läst och hört om att fotbollsklubbar gallrar bort barn i sex års ålder så tycker jag att det är dags att vi tar diskussionen till det ämne som verkar ha glömts bort!
Att vara förälder.
” Att vara förälder ” i detta sammanhang innebär ju inget annat än att vi ska vara deras trygghet och support.
Den där tryggheten man kände själv när man hoppade upp i mamma eller pappas famn efter träning eller match.
Den där värmen som får oss att känna ” att jag är älskad och bra oavsett min prestation ”
Att få höra ” vad fin du är, istället för att få veta vad man borde gjort bättre”

Om vi som föräldrar sätter våra barn i en klubb som elitsatsar och tillika gallrar bort spelare i så tidig ålder så utsätter vi våra barn för en risk vi nog inte inser existerar!
Vi kan förstöra deras självförtroende och självkänsla totalt! Dessutom riskerar vi att ta död på den glädje som barnen känner för att idrotta.
Att få dem att må och känna sig värdelösa för lång framtid!

Varför beter vi oss då så här?
För att jag som förälder inte lyckades själv inom idrotten och nu ska försöka uppleva det genom mitt barn?
För att kunna skryta inför mina vänner på jobbet?
För att jag tycker att jag vet bäst?
För att jag brinner för just den här sporten?
Vad hade vi gjort om det var en idrott vi absolut inte är intresserade av?
Låtit barnet åka själv dit?
Varit helt likgiltiga inför våran son/dotters resultat Därför att ”jag” inte gillar den sporten?
Jag får så ont i hjärtat när jag ser de små liven bli av med all den inre frid som de behöver, all lekfullhet som små barn ska ha och allt stöd som de förtjänar att få från sina föräldrar…
Varför kan vi inte bara låta våra barn få vara just barn? (och varför kan inte idrotten få vara på barnens villkor när de är så unga?
Jag har själv två killar som spelar fotboll , men säger mina barn att de är trötta eller inte vill träna så är det ok!
Det är inte så ofta det händer dock.
Och det beror på att de älskar att spela fotboll och har ett brinnande intresse.
Jag vägrar förstöra det genom att pressa, coacha eller säga hur de borde ha gjort!
Jag är långt ifrån perfekt som människa, det vet jag om någon…
Men, jag försöker att vara den bästa pappan jag kan.
Och det är där vi måste börja enligt mig.

Med att vara föräldrar till våra barn!
Och för mig handlar det om att se till att deras fritidsintressen får förbli roliga och stimulerande.
Att bli proffs hinner de med tids nog…
Om de själva vill…

Jag pratar om att vi föräldrar inte ska coacha barnen och om elitsatsning vid väldigt tidig ålder.
Nästa gång blir det mer om att vi måste acceptera att vi är föräldrar och inte tränare.

Nu ska jag sortera kläder och förbereda frukost!

Ses om ett par timmar mina vänner:)

17.000 visningar igår.
Tack för det!

Hälsa Fröken Treo ni som hälsar på henne:)

Kraaaaam

20120811-080825.jpg

20120811-080909.jpg

20120811-081029.jpg

20120811-081134.jpg

Annonser

24 thoughts on “Del 1 att vara förälder till idrottande barn!

  1. Jag håller helt med. Min dotter är 8 år och har spelat fotboll i precis två år. Hon började så fort hon fick. Efter jul fick hon erbjudandet att träna två gånger i veckan och nu till hösten kan hon få träna tre gånger i veckan. Det är mycket för en 8 åring, tycker jag, och det känns lite ”satsigt” att redan som 8 åring träna så mycket.

    Men hon älskar sin fotboll, och så länge hon gör det ska hon så klart få spela. Så mycket vi hinner köra henne. 😉

    • Hej Anna!

      Vad kul att hon tycker det är roligt!
      Jag tror inte det är dåligt med 3 träningar i veckan.
      Så länge dom vill själva och man som förälder klarar att skjutsa mm.
      Fysiskt så klarar dom det, annars är dom säkert ute och leker ändå:)

      Sunt tänk du har tycker jag.

      Ha en superdag!

  2. Hej Magnus!
    Känner igen detta dilemma fr min sons träningar och matcher. Visst jag är fotbollsmorsa men jag hejar och stöttar min son när han både tränar och spelar på ett bra sätt!
    Finns föräldrar som man skulle vilja gå fram till och lugna ner,säga åt dom att sänk kraven på deras barn,barnen tycker det är både pinsamt och jobbigt att ha en förälder som skriker hur och vad dom ska göra på plan istället för att heja på allt dom gör på planen!
    Min son älskar när jag är där och hejar för jag delar både vinst och förlust med honom på ett bra sätt genom att stötta honom och säga att han har gjort sitt bästa ändå,han har gjort så gott han kunnat!
    Måste bara tillägga att du har helt otroliga barn och dom är väldigt lika dig!
    Du är en toppen pappa,en förebild för min son också. Du är så otroligt stark,att du står på två ben fortfarande är för mig en gåta. Men tror att vi är lika starka! Har med gått igenom en resa genom ett helvete med både det ena och det andra,på något sätt hittar man styrkan inom sig och genom sina barn!
    Jag följer absolut din blogg och har tillomed länkat den från min 🙂
    Tack för att du stöttar mig genom dina ord på bloggen i vardagen (läser den dagligen)
    Tack Magnus! Du är min förebild på en bra förälder!
    Kram

    • Hej!

      Tack för att du delar med dig!
      Jag tycker att alla klubbar ska ha NOLL TOLERANS vad gäller coachning från föräldrar från sidan av plan!
      Föräldrarna ska enbart få ropa positiva saker och heja på laget enligt mig.
      Jag har svårt som f*n själv att vara tyst!
      Jag får påminna mig ofta…

      Tack för dina fina ord.
      Det var härligt att få läsa så här på morgonkvisten:)

      Kram

  3. God morgon!
    Känslan av att vakna och ha sina barn alldeles bredvid sig är underbar! Kan sakna den tiden väldigt mycket emellanåt..men, men..var ålder har sin tjusning. 🙂

    Väldigt intressant ämne du skriver om idag…som det dessutom behöver skrivas mycket om! Jag har själv inga idrottande barn just nu, men bägge två har prövat på diverse sporter när de var i låg- och mellanstadieåldern. Och de slutade för att de kände att de inte dög…inte i mina ögon men i tränarens och även i lagkamraternas som hade föräldrar av ”rätt sort”..om du förstår hur jag menar. Svårt att förklara utan att det blir en roman. Men kontentan är; leken fanns inte helt enkelt.

    Jag minns särskilt när min äldsta dotter hade börjat med basket. Vi bodde inte på samma ort som hennes pappa vilket innebar att hon varannan helg inte kunde vara med på träningar/matcher då. Det var inte populärt och jag kände mig som en bandit som ”tillät” henne att åka till sin pappa istället för att se till att hon var med på träningen/matchen. Och sen ångesten det skapades hos henne..Jisses. Hon visste så väl att det inte var populärt att hon inte kunde delta på träning/match men samtidigt ville hon ju träffa sin pappa. Och i min värld var det relationen med pappan som var nr 1. Hur som haver…hon valde att sluta med basket pga att hon kände sig otillräcklig..och det ska man väl ändå inte behöva göra som 10-12-åring..

    Sammanfattning…låt barnen vara BARN…låt de leka och ha skoj..vill de elitsatsa så märks väl det när de blir något år äldre antar jag. Samhället gör sitt bästa med att försöka skapa miniatyrvuxna utan att vi som föräldrar behöver pusha dem ännu mer åt det hållet.

    Jag märker att jag blir upprörd när jag tänker på det här. Undrar just hur bra din blogg är för min hälsa?! 🙂

    Hoppas att er dag blir superbra!

    Kramen!

    • Hej!

      Vilket dilemma!
      Jag tycker du gjorde rätt som satsade på hennes relation till sin pappa!
      Bodde pappan långt ifrån?(du kanske sa det, men jag missade?)
      Tänkte att hon kunnat vara med på idrotten med pappa?
      Ibland ställs vi inför val som vi måste ta för våra barns skull och framtid.
      Du gjorde det du trodde på och kände var rätt!
      Då tycker jag att du ska känna stolthet och att du är en bra förälder!
      Skit i dem andra ”rätta föräldrarna”
      Dem har sina liv och prioriteringar, du ditt och dina…
      Hur många blev proffs av deras barn?
      Nä, tänkte väl det…:)

      Kram och bra gjort!!

      • Tack… jag tror också att jag gjorde rätt, även om jag tvivlar de gånger hon nämner detta såhär x-antal år senare…Det har uppenbarligen satt sina spår hos henne. Avståndet till pappan var 17 mil så det funkade inte med helgträning/match..dock ska han ha all credit för att han gjorde så gott han kunde -utifrån sina förutsättningar- och reste till oss någongång emellanåt när det sammanföll med någon mindre cup på ”hans helg” som dottern önskade delta i.

        Jag är en bra förälder. Punkt. 🙂

  4. Oj! Kom emot fel knapp 😦 men som står och hejar på dom oavsett hur det går!
    Måste även säga att du Magnus är så otroligt stark!
    Har också gått igenom ett helvete i mitt liv med barnen,men det är en otrolig styrka man finner inom sig själv och barnen som gör att man orkar kämpa vidare och blir starkare med.
    Jag har dig som förebild och jag tror på dig! Följer denna blogg dagligen och länkar från min med!
    Du kommer lyckas med alla dina mål och lite till! Du är en underbar pappa med och stor förebild men det största av allt det där så är du dig själv, du är ärlig och rak mot alla! Inte många som är så ärliga som du! Starkt jobbat!!
    Jag tror på dig och håller tummarna för att du kommer att lyckas
    Hare gott/ Nettan

  5. Kloka ord! Min pappa ville att jag skulle vara bäst när jag var liten. Allt jag företog mig fick mig att känna mig sämst / värdelös.

    När jag kom i tonåren slog jag revolt och gav upp allt vad idrott var för pappa kunde inte bestämma mer… Det tog mig 20 år innan jag började träna igen och just nu är innebandy det roligaste jag gjort i mitt liv. 🙂

    Inte bakis här inte. 🙂 Varit uppe sen 7.30 med min son. 🙂

  6. Hej!

    Kunde inte hålla med dig mer. Börjar vi pressa våra barn att träna så ger vi dem magont och ökar risken de slutar med något de gillar. Som jag ser det så är idrottande för barn och ungdomar en extremt viktig social funktion. Precis som du skrev handlar det ju nog mest om att få hänga med sina kompisar samtidigt som man sparkar boll, springer, höjdhoppar eller vad det nu är. Glömmer vi vuxna det så är det dags backa bandet.

    Så, låt barnen ha kul, häng med dem och kolla på deras träningar och matcher, ös på med kärlek, skit i prestationen, inga negativa skrik och inse att deras liv är deras och inte vårt. Vi får låna dem ett tag och sedan flyger de ut ur vårt bo.

    Lycka till med bloggandet så kanske vi ses på cupplanerna i Sthlmstrakten.

    Mvh Daniel, 4-barnspappa och knattetränare

  7. Nu var du snabb på bollen, Magnus! = )
    Bra skrivet. Tack!
    Och så måste jag säga en sak till. Du har ett väldigt bra skriftspråk. Jag läste en kommentar om dig i en skvallertråd där någon skrev att du gjorde bra ifrån dig i Tv b.l.a. för att du hade ett bra språk och var välformulerad. Om det stämmer vet jag inte då jag aldrig ser på fotboll, men mot bakgrund av hur du skriver här på bloggen så kan jag mycket väl tänka mig att det är sant.

  8. Vilket inlägg. Håller med dig till punkt och pricka. Är en ”fotbollsmamma och innebandymamma” då sonen håller på med båda sporterna. VIsst tycker jag innebandy är roliga men stöttar sjävklart min son i båda sina sporter. Vi har just haft en livlig diskussion här hemma då sonen inte längre ville träna golf ( 9 år), något som varit svårt för maken att acceptera då han kände att detta var något som bara dom hade ihop. Nu har det lagt sig och som jag säger så vet man aldrig vad som händer. Barn måste få vara barn och ha roligt.
    Och just nu är det fotboll och innebandy som gäller. Vår son föddes med ett hjärtfel och vi fick länge höra att han inte skulle kunna idrotta och det var svårt att hålla honom borta från bollar och allt vad sport innebär. Men tack olov är han ialla fall nu frisk och får göra precis som han vill, inga begränsningar och då tycker inte jag att vi som föräldrar skall stoppa honom.

    Detta är ett viktigt ämne och jag tror att du kan förmedla ut ett mycket bra budskap! Kanske förläsningar på olika ledarträffar eller så inom idrotten.

    • Hej!

      Gud vad härligt att inte hjärtfelet stoppade honom!
      Tycker ni gör helt rätt som låter dom köra sin sport!
      Det gemensamma är ju faktiskt att ni är samma blod och vatten!
      Sportvalet kan ju aldrig styra det…

      Lycka till!

  9. He Magnus!

    Bra skrivet,håller med dig helt!
    Min dotter har spelat fotboll sedan hon var 6 år(är 21 idag o spelar fortfarande)men det har aldrig funnits någon sådant som att du är inte bra nog,alla har fått spela och de har alltid haft jättekul på planen. Men visst har man sett under åren att det förekommer i andra lag – tyvärr. Vi har alltid uppmuntrat till lek och att ha kul! Det är först nu på senare år som konkurensen hårdnat men det är ju självklart på en högre nivå och när de är äldre.
    Har funnits föräldrar som stått vid sidan och talat om hur deras barn – och andras med för den delen – ska spela och gapat och svurit. Det är inte ok! En tränare som de haft tog faktiskt upp detta på ett möte och sa att den som fortsätter kommer att få gå därifrån,han tolererade det inte,bra där!
    Finns många barn som har idrotten som en räddning. Kanske har de problem hemma av något slag och då är idrotten en frizon och en plats där de känner att de hör hemma och kan få vara barn för ett tag. Tänk dig då att få höra att du inte duger,hemskt!

    Bra ämne Magnus och din blogg kommer jag följa,keep up the good work!

    Stor kram!

  10. Alltså jag gillar verkligen din blogg. Jag sitter och läser bakåt och hamnar nu på detta inlägg… APPLÅDER från mig:).
    Du har fångat exakt hur det är inom idrotten då föräldrarna lägger sig i på fel sätt.

    Du vet jag själv är en mamma till två söner vilka nu är 31 och 33 år gamla så jag har lite erfarenhet kan man säga över hur det kan gå till.
    Det är många ggr jag sagt till på skarpen till andra mammor och pappor att låta barnen spela och nöj er själva med att stötta och finnas till.

    Nu är det hockey jag syftar på men det finns i alla sporter dessa föräldrar som pressar sina barn så man gråter inombords av maktlöshet.

    Jag gillar att du tar upp såna ämnen och jag måste verkligen ge dig en stor eloge för det.
    Bra bra bra…. du är en bra pappa och en bra person som gör din röst hörd på detta sätt för det blir som ringar på vattnet. Dig lyssnar man på… med tanke på din karriär och att du är en känd person.
    Mig lyssnar ingen på .. du vet här uppe i Norrland är det bara björnar och älgar och en massa skog :)))

    Ha det gott och ta åt dig detta som en komplimang … över att du är den du är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s